Tjockis, anorexia, hetsätning, vikt...

03.02.2017

En debattartikel som jag så väl känner igen.... Ätstörningar. Vågar ni lyfta på stenen med mig? Följ länken till debatten! 

http://www.metro.se/artikel/ätstörningsvård-finns-men-bara-för-de-smala


Fotnot: En annan version av den här texten har tidigare publicerats på:


Fakta om debattören

Ålder: 21 år

Gör: Studerar. Bloggar på Nouw.com/AmandaRubensson


Som jag känner igen mig i texten! Herregud, spot on.

Här kommer min historia...


När jag var liten tröståt jag mat. Vilket resulterade i att jag var ett väldigt tjockt barn. Jättejobbigt! Tjejerna i klassen, gjorde narr av mig genom att dra upp tröjan och säga saker som -"tjockis" -"sluta dra in magen, alla vet att du är tjock redan"...

Hemma fick jag höra att jag var tjock och att jag var tvungen att träna, så de skickade ut mig en gång om dagen för att springa en slinga om 3 km. Dock var detta så tråkigt, så jag gick hem till en kompis och pratade en stund i stället och sprang hem, för att flåsa lite när de kontrollerade mig. 

De gånger jag var ensam hemma, åt jag godis, glass och allt annat du kan tänka dig i mängder. Papper och dylikt gömde jag bakom sängen. För slängde jag det i soporna, blev de upptäckta och jag hade fått stryk. Pappren tog jag sedan med mig i omgångar till skolan och slängde. 

Det som konstigt nog var -jag var ett väldigt aktivt barn. Min pappa var tränare i både fotboll och hockey på hög nivå, så han ville självklart att jag skulle vara aktiv i de sporterna. Så jag blev en tuff tjej som spelade hockey med grabbarna (trots att jag hatade det och var värdelös,) målvakt i fotboll. Provade även andra sporter och aktiviteter. Bandy, innebandy, gymnastik, handboll etc. Åtminstone två träningar i veckan och en match var det. Utöver detta, satt man ju sällan och häckade vid tv´n. Man var ute och lekte så länge man kunde. Sprang runt, cyklade och gick överallt. Ingen skjuts här inte! Men varför var jag då tjock? 

Kanske problemet inte låg hos mig? Jag menar, hela min s.k. familj är ju tjockisar!

När jag nådde min tonår flyttade jag till min mamma och storstan. Här fortsatte mobbingen. Jag hade aldrig någon kille, jag såg de andra tjejerna och mådde dåligt över hur jag såg ut. När jag sedan sakta men säkert gled in i tonåren, började jag systematiskt plocka bort mat -skolan var lättast! Istället för att äta lunch, tog vi ett glas mjölk och köpte en chokladbit. Ingen märkte något, men sakta men säkert dalade jag i vikt. Folk runt mig, trodde nog bara att jag "klev ur min barnkropp." Om det vore så väl! Jag tvingade min kropp att gå i svält konstant. Rökte cigaretter och dämpade sockersug, that´s it! När sjukvården/skolan reagerade var jag 20 kg lättare. Jag kommer ihåg känslan. När jag stod framför spegeln och såg håligheterna mellan låren när jag satte ihop knäna. Eller när jag kunde stoppa in fingrarna under revbenen och klämma åt. Det var ren och skär lycka! 

Men vart var min familj undrar ni -jag vet inte. Jag vet att mamma drog iväg mig till en läkare som frågade om jag fortfarande hade mens. 

Det hade jag. Då hade jag tydligen inte anorexia. Jag tror min mamma kämpade hårt, men att hon inte fick gehör någonstans. 

Vändningen blev var när jag blev kallad till ett möte hos skolsyster och socialen blivit inkopplad. De hotade med att mamma skulle förlora vårdnaden av mig om jag inte började äta. Så alternativen var -flytta till pappa igen, eller börja äta. Jag valde maten. Men ingen lärde mig att få ett sunt synsätt på mat. 

Än idag svälter jag mig själv... 

Än idag hetsäter jag socker på nätterna för att energidepåerna skriker....

Än idag har jag svårt för mat framförallt att laga till mig själv.


Skillnaden är idag att ingen från socialen kommer att hota mig, det är ju faktiskt mitt eget fel att jag är en tjockis! Jag har så skev självbild och kämpar dagligen för att känna mig vacker. Jag är för lätt för en gastric bypass. Jag måste helt enkelt kämpa på själv. I mina depressioner hetsäter jag mer, då tycker sjukvården att jag ska äta på normala tider för att få tillbaka rutiner. Yeah right! Här kör vi självsvält delux! 

Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna jobba bort detta. Ingen jävla aning! Jag jobbar hårt på det dock, för nu har jag nått en personlig gräns. Det går inte mer! Jag vill börja träna men energin finns inte, jag skulle önska att jag älskade att träna, men det gör jag inte! Men jag har startat ViktVäktarna. För mig ganska sunt, aldrig gå hungrig. Dra ned på portionerna och ät mer frukt och grönt. Så nu räknar jag points och hoppas jag kommer frisk ut på andra sidan. Men om hjälp finns därute. HJÄLP!!!!



Fakta om debatten

Fakta om debatten:

Det finns olika typer av ätstörningar. De vanligaste är anorexi, bulimi och ätstörning utan närmare specifikation, som också kallas atypisk ätstörning. Något mindre vanliga är hetsätningsstörning, ortorexi och idrottsanorexi. De sista två är inte några vedertagna medicinsk diagnoser. En läkare ställer diagnos utifrån både kroppsliga och psykiska symtom.

Källa: 1177.se