Bipolär. That´s a part of me... 

22.01.2017

Det hela började vintern 13/14 då jag fick en utmattningsdepression. Jag vägrade dock sjukskriva mig, så jag fick utskrivet antidepressiva. Hemma gav jag upp helt och gjorde ingenting och gav allt på arbetet. Jätte roligt! Men sjukt puckat!

Det fortsatte så här, under ganska lång tid men eftersäsong 2015, gav kroppen upp helt. Det gick inte mer. Blev sjukskriven och har varit sedan dess. I perioder blev jag jätte pigg och tyckte livet lekte, men bakfyllan på dessa perioder var desto värre! Jag var helt slut, orkade inte kliva upp ur sängen! Livsgnistan försvann och det som höll mig uppe var mina barn och min man. 

Efter ett tag frågade min psykiatriker mig om jag inte trodde jag var bipolär eller hade adhd. Jag blev lite ställd, men började googla. Började kännas mer och mer rätt. Jag kanske inte bara var deprimerad. Det kanske var så att jag var "sjuk på riktigt" (för att acceptera en utmattningsdepression är väldigt svårt) Det kanske fanns en behandling så jag skulle bli bra!

Min läkare höll med och jag blev remitterad till psyk i Mora. När jag väl kom dit efter månader av väntan, fick jag genomgå en massa tester (frågor.) De skrev ut humörstabiliserare (Lamotrigin) och skickade hem mig. Jag började nästan direkt märka en skillnad. Men framförallt hade jag fått upp ögonen för att jag antagligen var bipolär (de avskrev adhd, ganska snabbt på första mötet.) Vilket gjorde att jag kunde förstå min kropp och min hjärna och de olika signaler den skickar ut i skoven. Ibland kan det vara försent (jag har gjort bort mig 1000 ggr) men man vet på ett ungefär vad man ska leta efter. 

Efter två månader på lamotrigin insåg jag att jag var i ett skov. Jag klippte ned alla buskar på området vi bodde (hyres) Handlade kläder och heminredning för 15.000 kr på kredit. Sov inget, åt inget. Startade projekt och höll på. När jag insåg ringde jag psyk och fick en akuttid och efter det höjde man mina doser rätt rejält.

Efter några möten och miljoner frågor senare är det konstaterat att jag är bipolär men inte vilken typ. Men får jag välja fritt är jag nog en typ 2:a med rapid cykling ;)

Nu trodde jag att jag skulle bli FRISK! ÄNTLIGEN!!!!

But NO!

Det fanns tydligen ingen quick fix för detta heller. Det ska testas ut tabletter, doser och allt nytt ger i de flesta fall sjukt jobbiga biverkningar! Nu är jag inne på min tredje sort antidepressiva, tror inte de kommer funka tyvärr. För mycket biverkningar. Denna gång får jag svettningar, humörsvägningar, huvudvärk och inte samma "braiga" effekt på humöret som jag vill ha. Har även varit tvungen att börja med sömntabletter då jag sover som en kratta (om jag sover) min kropp vill helst sova på dagen, vilket inte JAG vill! Men dessa tabletter ger ju även en rejäl bakfylla dagen efter och man blir disträ och rörig -"lullig"

 Men jag kämpar på.... En dag i taget, ingen stress. Eller?

Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan vill att jag ska ut och arbetsträna. Inte jag, jag får ju inte ihop dagarna. Kanske en eller två dagar i sträck men inte mer! Men som tur är har jag ett starkt psyk/läkar/sjukgymnast team på VC i Sälen som backar upp och har sagt nej till arbetsträning. 

Inte det att jag inte vill jobba, det vill jag! Men jag vill må BRA (va fan är bra?) Jag vill vakna upp utvilad, äta frukost, lunch, middag. Hämta och lämna barn på skola utan ångestattacker och kanske i samma veva handla en liter mjölk och heja på kassörskan. Utan att jag säckar ihop när jag kommer hem. 

Samtidigt vet jag att mycket av den energi jag behöver går till saker runt Ludde. Ställa in basaldoser, bolusdoser, nattvak. Korra höga BS. Korra låga BS. Hantera vredesutbrott, slagsmål, skola, kurser på BUP i Mora. Försöka kommunicera med honom, se till att alla rutiner runt honom fungerar. Kommunikation med skola.....

Men vet ni VAD! Jag har blivit så grym på detta, att det går på rutin och jag "gillar" det faktiskt! Skriva, organisera, fixa och ligga på är min grej! Fredrik är bättre på känsloutbrotten så han tar oftast de. Jag har fortfarande inte speciellt bra tålamod, men självklart hjälper man till om det behövs. Men det behövs sällan, Fredrik är så himla GRYM att komma in "i" Ludde när han stänger av omvärlden och bara skriker och gråter och är förbannad. 

Så vi är ett grymt team vi familjen Hedlund/Ericson. Kärleken övervinner allt!

Tror ni mamma hjärtat grät en skvätt när Lucas sa så här!

Skapa din hemsida gratis! Denna hemsidan är skapad via Webnode. Skapa din egna gratis hemsida idag! Kom igång